Hej och välkommen till min hemsida.
Jag har skapat denna hemsida för att jag vill dela med mig av vad jag har varit med om och fortfarande går igenom. Hur jag och min familj har det och vad vi kämpar emot. Vi kämpar mot samhällets starka ord. Läkare, socialtjänsten, poliser och åklagare. För många år sedan fick jag kontakt med barnskyddsteamet (MIO-GRUPPEN) i pappersformat där dom säger att min son är misshandlad. I ett rättsintyg från Sylvia Kaiser är det utan tvivel att min son är misshandlad. Jag säger- Min son är inte misshandlad. Och det är här allt börjar. Min familj splittras. Barnen splittras till olika jourhem. Jag och min man blir häktad. Efter detta har vi aldrig fått tillbaka våra barn. Socialen säger idag att vi aldrig kommer att få tillbaka dom igen. Vi kan få en samtalskontakt för att förstå detta, som en slags insatts.
Det är många som läser min hemsida, några skickar mail och andra inte, andra delar med sig av min hemsida. Dela gärna sidan. Skicka mail. Det kanske finns fler som sitter i samma situation som jag, eller liknande som jag kanske når igenom min historia. Jag skriver så mycket jag hinner, uppdaterar med jämna mellanrum. Det som kommer att läggas till här näst är också yttrande från Rättsliga rådet (RR) och andra utlåtanden. Just nu finns MIO-GRUPPENS (Rättsintyget) utlåtande att läsa.
Allt börjar när jag föder en liten pojke, mitt fjärde barn. När pojken var ca två veckor gammal märker min man att han inte rör sitt ena ben som han ska, vi söker läkarvård, jag ringer till sjukrådgivningen och får en tid till akuten. Från akuten till barnkliniken där de undersöker pojken och blir hemskickad med Alvedon samma dag, detta efter en röntgenundersökning och ultraljudsundersökning på pojkens lår. Läkarna konstaterade så mycket som att han hade ont.
Vi återvänder dagen därpå och gör en ny undersökning, ultraljud, röntgen och kroppsbesiktning. Vikt och lite prover tror jag togs här också. Inget såg onormalt ut. Flera läkarbesök senare hittar läkarna något, 14 frakturer spridda i kroppen.
Jag trodde läkaren skämtade men jag märker ganska snart att han inte gör det. Socialtjänsten blir kallad till barnkliniken där vi befann oss.
Nu påbörjas andra undersökningar som läkarna menar ska stärka misstanken på barnmisshandel. Pojken fick först genomgå en magnetröntgen, detta skulle visa blödningar i huvudet, men inget var onormalt, allt såg bra ut. Då säger ansvariga läkaren på barnkliniken att pojken ska få göra en ögonbottenundersökning, denna skulle visa blödningar eller blåmärken i ögonbottnarna. Men inget var onormalt här heller. Inga yttre tecken på misshandel, som blåmärken eller rodnader, inga inre organ visade tecken på misshandel, inga blödningar i vare sig huvudet eller i ögonen.
Pojken hade nio revbensfrakturer, en nyckelbensfraktur, en lårbensfraktur och en underbensfraktur.
(barnkliniken hittade 14 frakturer, men efter att MIO-Gruppen granskat röntgenbilderna så var det 12 frakturer)
När läkarna diskuterade med socialtjänsten på barnkliniken var det som att vi föräldrar inte existerade. Läkarna menade på att vi ska ha hållit i pojkens ben som ett handtag och snurrat runt pojken och dängt honom mot ett hårt underlag. Kanske till och med skakat honom och sparkat på honom.
Socialtjänsten fattade ett snabbt beslut om att vi var farliga och att vi skulle få flytta till ett utredningshem medan vi väntade på att Mio-gruppen skulle få yttra sig om pojkens frakturer.
Under tiden vi väntade på MIO-gruppens yttrande så försökte vi leva ett så normalt liv som möjligt på detta utredningshem. Min man arbetade och jag var mammaledig. De äldre barnen gick på dagis om dagarna. På utredningshemmet hyrdes det in extra personal som skulle sitta vaken bara några meter från vårt sovrum för att kunna ingripa om något skulle ske. Vi fick inte gå på toa med barnen och stänga dörren, vi fick inte bada/duscha barnen med dörren stängd, heller inte sova med dörren stängd. Vi hade hela tiden en personal vid vår sida som skulle övervaka oss.
Samtidigt ville vi föräldrar ha svar på våra frågor om pojkens frakturer, vi ifrågasatte läkarnas kunskap och hur de kunnat missa dessa frakturer under så lång tid. Totalt var det tre stycken röntgen som pojken fick genomgå plus ultraljud. Ingen av dessa gånger visade enligt läkarna något konstigt. Men till slut får jag svar,
- vi har inte den utrustning som krävs för att se på små små barn.
En dag när jag återvänder till utredningshemmet efter att ha lämnat barnen på dagis kom att bli min sista morgon tillsammans med barnen. Jag satt med pojken i bilbarnstolen för han ännu sov. In i rummet kommer en personal och bara tittar på mig, står i dörröppningen och säger inget. Personalens telefon ringde och hon bad mig följa med. Hon tog mig till ett samtalsrum där socialtjänsten satt tillsammans med två okända människor, de presenterade sig som poliser. Pojken vaknar och jag sätter mig och ammar. Han är nu ca 2 månader gammal. Jag är häktad i min frånvaro. Jag börjar gråta och skaka av oro när soc berättar att dom ska ta pojken jag just sitter och ammar. Tårarna rinner så mycket att jag inte ser någonting, jag får ingen luft och vill inte att pojken ska sluta amma och somna om.
- "Jag har inte misshandlat mitt barn", "ni får inte ta barnen ifrån mig" återupprepade jag hela tiden. "han ammas ju på heltid" Pojken somnar. Detta skulle bli min sista gång jag ammade min son.
Jag ställer inte till med någon scen, jag lägger pojken i vagnen, pussar honom på kinden, smeker hans hår och viskar i hans öra att jag älskar honom och att vi snart ses igen.
Nu har jag gråtit så mycket att huvudet kändes som en LP skiva med kraftig huvudvärk.
Sätter mig i civilbilen, tittar in i huset efter pojken och ser vagnen genom glasrutan, tittar så länge jag kan innan bilen rullar iväg för att aldrig se utredningshemmet mer. Viker mig dubbelt i baksätet, känslan av att någon försöker vrida ut hjärtat ur kroppen och jag gör allt för att hålla det kvar.
Väl inne på polisstationen blir jag förd till en steril, mörk skabbig cell utan fönster. Jag kunde se ut via taket, klar blå himmel. Jag vet inte hur länge jag satt i cellen. Men det var en vakt som kom och kollade in i cellen flera gånger.
Polisen hämtade mig och förde mig till ett kontor. Jag fick svara på massa frågor. Efter polisens frågesport blev jag förd till en annan våning. Jag fick byta om och innan jag visste ordet av det var jag inlåst. Här förstår inte jag att jag är häktad. Jag fick en bunt papper jag skulle läsa. Det var ingenting jag brydde mig om där och då, jag ville bara veta var barnen var, hur de mådde och vad som skulle ske.
Kvällen kom och tanken slog mig att jag faktiskt skulle sova där, jag var häktad. Paniken spred sig inom mig. Tårarna rann hela tiden. Tankarna på barnen gjorde mig orolig, var var dom? vem hade dom? vad säger man till barnen nu? Vem säger någonting? osv.
Jag får ett brev när jag sitter häktad, ett brev som säger att det finns andra orsaker till frakturer och vidare hur man kan kolla upp detta.
Efter 6 veckor får jag ett telefonsamtal från min advokat som säger att åklagaren släpper mig ur häktet. Jag får samtalet på förmiddagen, att kl 15 ska jag bli släppt. Samma dag som min äldsta son fyller år. Polisen säger att jag inte får söka upp barnen under några som helst omständigheter.
Min moster tillsammans med min kusin hämtar mig, och åker hem till min mor där mina tre barn är, inte han med frakturer, han är många mil härifrån.
Min yngsta flicka började gråta när hon såg mig stå i trapphuset. Hon sprang upp i min famn och lämnade mig inte utan synhåll för 5 sekunder. Hon satt i min famn hela tiden. Min äldsta pojke som har fokus denna speciella dag blev också glad. Han ville visa alla presenter han fått och leka med mig.
Tiden gick mot kväll och barnen skulle åka hem. Barnen ville inte åka utan mig, men jag kunna inte vare sig följa med dom eller ta med dom hem. Det var LVU.
Jag är släppt från häktet men ännu misstänkt. Brevet jag fick när jag satt häktad ville jag utreda vidare i. Jag kontaktade hon som skickat brevet. En jurist söder ifrån som menade att det finns andra orsaker till frakturer. Hon ställde en massa frågor. För att få svar på detta skulle en biopsi göras på pojken innan 6 månaders ålder. Vi fick ingen kontakt med barnkliniken och ingen respons på våra meddelanden till barnklinikens chef så vi kontaktade tillsynsmyndigheter och fick svar från socialstyrelsen att dom varit i kontakt med ansvarig klinik och att vi ska få fortsatt utredning och att det är brådis med detta. Men trots detta får vi ingen respons från barnkliniken. Vi ringer, tror att vi mailar och vi går dit personligen och söker respons men lyckas ändå inte. Tiden för biopsiprovet går ut. MIO-gruppen som granskat pojkens frakturer säger att det är misshandel utan tvivel och att det torde ha skett "vid åtminstone två tillfällen"
Det tar ca ett år innan åklagaren lägger ner fallet. Här börjar min kamp mot socialtjänsten. Socialtjänsten agerar nu både polis, åklagare och sig själva som socialtjänst. Hela tiden frågade de vad som hade hänt, hur pojken kunna ha så många frakturer och att det var bättre att jag och min man kunna erkänna vad som verkligen hade hänt. Så länge som jag och min man inte erkänner så kan socialtjänsten inte göra något för en återförening. De menade på att vi inte var samarbetsvilliga och levde i ett förnekande.
Vi blir mer och mer utpekade av folk som barnmisshandlare och till slut orkade vare sig jag eller min man göra något, vi ville inte gå till affären, ville inte vara ute bland folk osv.
När det blev födelsedagar, jul och nyår liksom storhelger blev vår tid som jobbigast utan barnen och vår liv blev mindre och mindre hållbart. Det blev mycket bråk och festande. Vi levde isolerat. Vi orkade inte med vardagen. Ingen myndighet ville lyssna på oss och vi stod helt stilla i vad vi kunna göra för att få svar på vad som hänt pojken.
Tillslut så orkade vi inte leva som vi gjorde. Min man började arbeta och jag började skolan. Men när födelsedagar och storhelger kom var vi snabbt inne i dåliga dagar.
Fem år senare blir jag gravid. Vi blev överlyckliga. Vi förstod att det skulle bli en utredning från socialtjänsten, klart vi var oroliga att socialen skulle ta detta barn också men samtidigt så hade det gått fem år och vi var helt övertygade om att soc inte skulle få igenom ett LVU på detta barn jag väntade.
Socialen kontaktar oss, en helt ny person vi aldrig träffat på soc. Hon var noga med att säga att hon läst våran historia och att det är här och nu som gäller. Vi träffades några gånger och våra möten var precis som vilken annan utredning på socialen som helst. En massa frågor och hypotetiska frågor som om "OM...". När jag precis kliver in i åttonde månaden och vi sitter på ett möte säger handläggaren rakt ut att de kommer att ta barnet redan vid förlossningen. Av den enkla anledningen att handläggaren var personligt orolig. Jag ansöker om hem och husare (en människa som bor hemma med oss) jag ansöker om att få komma till familjeboendet (där vi bodde då för fem år sedan) jag bad om att de skulle sätta upp kameror i lägenheten, jag bad bokstavligen om allt som socialtjänsten hade att erbjuda. Jag fick avslag på allt. Det socialen kunna erbjuda var en samtalskontakt som kunna hjälpa oss att bearbeta känslorna inför det som skulle ske. Vi tackade ja till detta eftersom att vi bad om allt, då ville vi också visa att vi var samarbetsvilliga till allt. På familjeboendet skulle det inte spela någon roll om vi bodde där i tre månader eller i tre år, handläggarens personliga oro skulle komma den dagen vi skulle lämna familjeboendet.
Nu gör jag och min man åter igen allt för att få reda på vad som ligger bakom pojkens frakturer. Vi översätter rättsintyget från MIO-gruppen och zippar alla röntgenbilder. Vi kontaktar en rad olika läkare utanför Sveriges gränser, men hamnade i en återvändsgräns när priset blev för högt. Men vi i kontakt med en svensk läkare som snabbt satte sig in i vårat ärende. Hon bad om att få ta del av alla läkarjournaler och det är här allt börjar ta fart för att kanske finna en riktig orsak till vad som orsakat pojkens frakturer. Läkaren får ta del av allt hon önskar. Det dröjer inte länge innan hon återkommer till oss och säger att det fattas journaler.
Vi har gett henne allt vi fått från läkarna när vi begärt ut journaler. Men denna läkare menade att det fanns ett glapp i tiden i journalerna och att pojken kanske varit på annat sjukhus denna tid.
Vi undersöker saken och mycket riktigt, pojken har vistats på ett annat sjukhus under den tid som han bodde i jourhem längre ner i landet. Vi begär ut dessa journaler och läkaren upptäcker att jourhemsfamiljen har sökt läkarvård för pojkens ben. Pojken ville inte vistas på golvet och jourfamiljen trodde det berodde på hans krumma ben. Läkaren tyckte detta var väldigt intressant och ville att vi skulle begära ut ett blodanalys på D-vitamin. Sagt och gjort. Det fanns inget sparat blod på vare sig mig från MVC eller på pojken så vi fick ta från pojkens PKU prov som tas vid tre dagars ålder.
Fick tillbaka provsvaret på D-vitamin analysen och värdet var 6,9 ng/ml som ska ligga på 32-100 för att vara normalt.
En liten flicka föds. Jag var så rädd för att denna dag skulle komma innan vi fått socialen att inse att pojken inte är misshandlad. Men det tog inte ens 10 minuter efter födsels så kommer BB personalen in i rummet där jag låg med min nyfödda dotter på bröstet och meddelar att socialen är kontaktad. Finner inga ord till detta tillfälle hur jag kände mig. Uppe på BB skulle vi få tre dagar tillsammans. Dessa tre dagar skulle ge oss en anknytning. Den tredje dagen kl 15 skulle socialen hämta flickan för att köra iväg henne från sin mamma och pappa. Sista dagen hörde jag klockans slag för varje minut som gick inne på rummet. Tiden gick mot sitt slut och jag skulle inte få somna med min lilla flicka bredvid mig natten som kom. Det sista jag gjorde var att lukta på hennes kind innan jag pussar henne farväl. Jag och min man följde med ner till entrén där soc hade bilen och vi satte in flickan i bilen, stängde dörren och vinkade farväl. Jag och min man fick återgå till BB för att packa ihop rummet och återvända hem som om inget har hänt. Uppe på BB rummet igen bröt jag ihop. Det blev en lång promenad hem. Jag fick låna en bröstpump för att underlätta att jag inte skulle få mjölkstockning.
Hemma i lägenheten var allt klart för att återvända tillsammans med flickan. Det var jättetufft att se barnsängen och alla leksaker samt allt annat som var fixat som vårdprodukter.
En gång i veckan får vi träffa flickan för umgängen, jag ammar. Helt underbart. Men detta sätter socialen stopp för. Familjehemmet menade på att flickan fick jätteont i magen efter våra umgängen. Socialen börjar ringa till olika personer inom vården som kan amning. Hon ringer BB, personalen här menar att jag ska amma om barnen ännu tar bröstet. Tutten är jättebra. Socialen ville inte ha det svaret så hon ringer till amningscentralen. Amning är absolut bäst. Socialen ringer till flickans husläkare, han kunna inte svara då han inte hade tillräcklig med kunskap om detta. Då tar det inte många dagar innan socialen ringer tillbaka till husläkaren som avråder från amningen. Vi fick ett beslut grundat på husläkarens avråd och jag fick aldrig mer amma min flicka. Socialen menade på att det kan vara lugnande medel som orsakade flickas magknip efter amning, så jag fick börja med att ta kiss prov övervakat av soc innan jag skulle amma på umgängena, jag ställde upp. Så var det min rökning. Jag skulle inte amma för att jag rökte, jag slutade röka. Men då menade socialen att det var inte bara rökning, det kunna vara mina energidrycker som jag drack, RedBull. Jag slutade att dricka RedBull.
Jag kontaktar socialstyrelsen, de säger att det ska finnas ett beslut på det så jag kan överklaga. Socialen skriver in detta i umgängesbegränsningen och jag överklagar. Innan allt är klart så säger handläggaren till mig att jag får amma, precis som att jag skulle vetat det. Men innan jag hinner vräka ut mig ilskan om varför jag inte vetat det så tar hon tillbaka det, och talar om för mig att jag inte får amma eftersom att jag ville ha med begränsningen på papper, precis som socialstyrelsen rått mig till. Då ber jag socialtjänsten att ändra umgängesbegränsningen, men det kunde inte ansvariga handläggaren göra, det kunde bara nämnden göra.
Jag får kontakt med en annan familj som sitter i samma situation som oss. Vi delar med oss av våra rättsintyg från MIO-gruppen, provtagningar och andra läkarjournaler. I rättsintyget som jag har från MIO-gruppen står det att för prematura barn, födda före vecka 33 är det känt att revbensfrakturer kan förekomma.
Detta passar in på denna familj som jag nyss fått kontakt med, (född vecka 32) men i deras rättsintyg också från MIO-Gruppen står inget om prematura och revbensfrakturer.
När vi jämför provtagningar på barnen så är olika prover tagna, där även referenssiffrorna är olika. I båda våra intyg står det att det är misshandel utan tvivel och att det skett "vid åtminstone två tillfällen" "sammanpressning av bröstkorgen" av en vuxens två händer. Nästan precis lika som det står i det intyg jag har. Det var som att det skulle varit en mall det skrivits efter.
Läkaren som vi fick kontakt med ville skicka iväg pojkens röntgenbilder för en djupare analys till en läkare utanför Sverige som är högt rankad i radiologi, men hon nöjer sig inte med detta utan hon skickar iväg bilderna till ytterligare en mycket högt uppsatt radiolog. Vi lyckades att få utlåtande från båda dessa radiologer. I vardera utlåtande var det ritat med pilar på bilderna (röntgenbilderna) som vi fick tillbaka och det var en tydlig beskrivning om vad det var som markerades och vad vi såg på bilderna. (jag hoppas att jag kan ladda upp eller länka till alla utlåtande jag har, Mio gruppens samt de andra, ska bara klura ut hur jag gör) Det visade sig att båda dessa läkare som är specialister kunna se i tidigt skede att det fanns tecken på rakit och att det fanns sprickor inne i skelettet och att skelettet på utsidan var helt. Dessa läkare menar att det inte finns något yttre våld som kan ge sprickor inuti ett ben och lämna periferin hel. Det är just denna typ av fraktur som är högspecifik barnmisshandel här i Sverige. ( Om jag förstått det hela rätt )Pojken har alltså inga revben som är av.
Mina frågor och funderingar
* Vad är det för yttre våld som kan orsaka så många frakturer och ändå inte ge ett enda tecken på övriga organ?
* Kan frakturer läka på olika lång tid fast de uppkommit vid samma tillfälle? (så det ser ut som att det är olika åldrar)
* Om det inte finns någon forskning på huruvida blåmärken bör eller inte bör finnas vid barnmisshandel, hur kan man då säga att det är vanligt att blåmärken inte finns vid misshandel?
* Varför fick jag inte göra ett biopsi på min son trotts Socialstyrelsens tillsägelse, varför svarar de inte än idag på mina meddelanden på ansvariga barnkliniken.
* var har min son sina frakturer för att vara exakt?
* Vad betyder CML fraktur? Vad är det? hur ser denna fraktur ut jämfört med en annan fraktur?
* Bucket-handle fraktur är det den samma som CML fraktur? varför olika namn på samma fraktur? Har båda dessa frakturer samma ursprung och samma betydelse?
* Lårbenet, är detta ett ben som är svårare att få frakturer i än övriga ben? Min son har fraktur i lårbenet men inga synliga tecken på utsidan, på huden. Uppkommen mellan 26 dec-4 januari. Samt har han en fraktur i underbenet som är uppkommen mellan 4 januari- 24 januari. Men man kan inte utesluta att dessa frakturer uppkommit vid ett och samma tillfälle enligt rättsintyget?
Hur kan detta vara möjligt? (med facit i handen så vet vi ju att pojken hade en fraktur i låret och det var denna som vi sökte läkarvård för, alltså december) Det jag menar här är, har frakturen i underbenet uppkommit under tiden 4 januari - 24 januari eller är det så att det inte går att sätta någon speciellt datum eftersom att man inte kan utesluta att de båda frakturerna uppkommit samtidigt. Så underbenet är mellan 26 december - 24 januari?
* Fraktur i nacke? Detta tycker jag är mycket konstigt att det inte finns. Jag har läst mycket om Shaking baby syndrom (SBS) och läst Mios informtion om detta från Barna vård centralen (BVC) Att skaka ett barn är skadligt, barnets huvud är stort och tungt, skakar man ett barn sker saker i huvudet osv... Kan inte detta exakt. Men nacken då? Ryggraden?
Idag har jag 6 barn. Jag lever tillsammans med min man och min son född 2013. Vi lever på det familjehem som vi bodde på med alla barn innan de blev placerade, innan min man och jag blev häktad. Vi kämpar än idag om vår sons frakturer, Mio-gruppens utlåtande där de har skrivit i sitt intyg att pojkens frakturer, torde ha skett "vid åtminstone två tillfällen". Detta stärker ju deras "diagnos" på barnmisshandel och jag är ju bara en privatperson. Ingen större talan. Soc är mitt absolut största problem, lögner och manipulativa utredningar, filtrerade sanningar osv. Hur länge ska jag och min familj behöva ha det så här?
Jag har sex barn, I, S, B, E, F och E. Det är tre olika pappor. I:s pappa bor inte i Sverige. Han har bara haft en sporadisk kontakt med I. Han dyker upp i I:s liv som gubben i lådan och försvinner hastigt varje gång efter han lovat guld och gröna skogar. S och B:s pappa bor granne med mig. Vi har inte haft en så bra kontakt tidigare, men idag har vi en jätte bra kontakt. Han bor med sin familj. Gift sedan ett par år med tre bonus barn plus att han och hans fru nu har två gemensamma barn. Pappa till E, F och E är min man som jag idag lever tillsammans med.
Frågan är, eftersom jag har LVU på alla mina barn förutom senaste tillskottet E. Så kanske man undrar, Varför har inte barnens pappa barnen? Ja, det kan man ju fråga sig. Dom barn som detta skulle vara aktuella är då S och B. Deras pappa bor här i Sverige. Han har ett väl ordnat liv. Arbete, ett stort socialt nätvärk, inga konstigheter med hemmamiljön, de har inget med socialen att göra med de övriga barnen, inkomst osv. Han fick tre bonus barn när han träffade henne som han idag är gift med. Äldsta bonus barnet är så pass gammal så hon bor i egen lägenhet medans de andra två bonus barnen bor hemma. Under deras förhållande har de även fått två gemensamma barn SE och AE. Men frågan kvarstår varför inte S och B får bo med dom.
När jag kom ut från häktet så bodde B och S med deras pappa hemma hos honom i hans lägenhet. Dom hade bott gemensamt på det utredningshem jag bott med barnen innan de fick flytta hem till hans lägenhet. När jag blev häktad flytta barnens pappa in till barnen för att socialen ville se hur deras anknytning såg ut. Den såg bra ut och de fick flytta hem till pappa. Han kunna ta väl hand om barnen. 14 dagar efter jag blev släppt från häktet accepterade pappan mig att träffa barnen hemma i hans bostad. S berättade detta på dagis, att hon hade träffat mig. Dagispersonalen ringer socialen och samma dag bor S och B åter igen på utredningshemmet. Socialen hade kontaktat deras pappa och sagt att det ska bli ett extra möte som skulle äga rum på utredningshemmet. Klockan 18:00 på kvällen började mötet. Under mötet blir pappa upprörd och skulle gå, men det visade sig att han inte fick ta med sig barnen. Ytterligare en separation för barnen, nu var pappa också borta. Den natten somnade dom helt utan någon vuxen som de hade någon anknytning till. Vaknade till okända människor dagen där på. När jag fick veta detta åkte jag raka vägen till utredningshemmet och ville bo där tillsammans med barnen. Jag blev stoppad i dörren av en av personalen, barnen stod framför mig med ryggen mot mig i nattkläderna och tittade på bolibompa. Jag fick absolut inte komma in. Barnen bodde så här ett tag. Jag kämpade för att få komma in via socialen men utan att lyckas. Socialen sa att jag var farlig för barnen och att de sökte efter ett jourhem. Barnens pappa får alltså inte ha barnen för att socialtjänsten tycker att han inte kan skydda barnen från mig. Men det fanns en sak till som socialen hela tiden påpekade, han jobbade för mycket. Han jobbade som vakt på krogen som innebar att jobba natt vissa helger. Detta gillade inte socialen. Detta innebar att han fick skaffa barnvakt och det var inte bra enligt soclalen. Barnen var hos sin mormor denna tid. Pappan var hemma i veckorna tillsammans med S och B.
Idag vill han att barnen kommer och bor med han och hans familj. Precis som han velat alla tidigare år, det har varit LVU utredningar på LVU utredningar. I hans utredningar finns det inget att klaga på. Han släppte in mig i hans bostad för många år sedan och det ligger till grund av LVU för hans del. Detta är också vad socialen trycker på i deras utredningar och i rätten. Men åren går och barnen blir ju allt större. Tiden ligger oss båda till last.
2014-12-10
Nu var det ett tag sedan jag var inne och ändrade något på denna sida. Men jag känner att jag vill informera lite hur allt går efter senast jag skrev.
Jag håller ännu på med (RR)s second opinion som jag ska ladda upp precis som tidigare intyg.
Jag och min man bor hemma i lägenheten med våran son och soc har inget med vår son att göra. Inget LVU, inga utredningar eller liknande. Önskar det kunna vara så på alla barn.
Jag har sedan i början av septemver försökt få ut B och S läkarjournaler från där de bor, men det verkar inte gå så bra. Ända sedan barnen blev placerad 2008 i detta familjehem har familjehemms pappan skrivit i alla papper att han är vårdnadshavare. Med detta blir det massa extra pappersarbete. Men det får väl vara så då. Anledningen till detta är för att B blivit OP på öron-näsa-hals och min vetskap om barnen har varit att barnen är oftast friska. Men tydligen inte. Jag får ingen vidare information från socialen och familjehemmet ger mig ingen info alls.
Jag har tagit del av Ingemar Thiblins artikel i läkartidningen och snubblade över texten när han nämner Kleiman. Det är denna som Sylvia hänvisar till i vårat intyg. Mina tankar är om det går att få till något av detta. Om ärendet kan lyftas upp? eller om vi kan få en ny granskning osv. Ringde advokaten idag ang detta, får se vad det blir.
Läs min blogg för att hålla dig uppdaterad, Vi ses.